Hur vassa är igelkottens taggar

Igelkott Erinaceus europaeus [ 4 ] [ 3 ] är ett marklevande djur med en västpalearktisk utbredning som tillhör familjen igelkottdjur Erinaceidae. Som skydd mot predation är den på ovansidan klädd med taggar och den lever av insekter , maskar och mångfotingar. Arten drabbades under en period hårt av miljögifter och trafik.

Igelkotten kom i Sverige till på rödlistan och sattes längst ner på listan "Nära hotad". Igelkottar har korta extremiteter och de bakre är lite längre än de främre. Varje fot har fem kloförsedda tår. Den andra, tredje och fjärde tån är nästan lika långa och den femte liksom den första är kortare med mindre klor. De är hälgångare , som sätter hela fotens undersida på marken. Som fullvuxen är igelkotten 20—30 centimeter lång, varav svansen utgör cirka två centimeter.

Vikten varierar beroende på individ, ålder och årstid. Efter det första levnadsåret väger igelkottar vanligen mellan och gram. På sensommaren har de vuxna individerna byggt upp ett fettskikt för att överleva vinterhalvåret. Som mest kan en vuxen igelkott väga upp till 1 gram i Storbritannien; på kontinenten kan de bli betydligt större.

Efter vinterdvalan då alla reserver förbrukats, kan den väga så litet som gram. Den har en lång och rörlig nos. I varje hälft av övre käken finns alltså tre framtänder , en hörntand , två premolarer och tre molarer. En hälft av underkäken har däremot två framtänder, en hörntand, tre premolarer och tre molarer.

Framtänderna i övre käken har längre avstånd från varandra så att de undre framtänderna passar i luckan. Ögonen är runda och små. Med en längd av cirka en centimeter är även öronen små och nästan gömda i pälsen. Deras syn är mindre utvecklad och spelar antagligen ingen större roll vid födosök. Åtminstone ett exempel på en nästan helt blind igelkott som ändå inte uppvisade försämrad fitness har konstaterats.

Den är ett av de djur som nyttjar det jacobsonska organet. Med hjälp av organet uppfattas troligtvis signaler från det motsatta könets doftkörtlar. Hanarnas penisöppning befinner sig cirka fem centimeter från analöppningen medan honornas könsöppning bara ligger två centimeter från analöppningen. Hela djurets överkropp och huvudets ovansida är täckta med taggar.

Deras antal beror på djurets storlek. Unga igelkottar som just har lämnat boet har ungefär 3 taggar. En fullvuxen igelkott med en vikt på omkring gram har cirka 5 taggar och särskilt stora exemplar har upp till 7 taggar. Taggarna är modifierade hår med en längd på 20—30 millimeter och en diameter på en—två millimeter. Varje tagg har en varaktighet på från tolv till arton månader innan den faller av för att skapa plats åt en ny tagg.

Precis innan den vita spetsen är färgen som mörkast. Särskilt hos unga individer, men ibland även hos äldre exemplar, är taggen vid denna färgövergång nästan svart. Det förekommer leucistiska igelkottar vilket främst resulterar i att deras taggar är vitaktiga. Det förekommer även partiell leucism vilket resulterar i ljusa partier i ett begränsat område.

Vissa av dessa djur har fortfarande ljusbrun päls på buken medan andra har krämfärgad päls. Dock har de alla svarta ögon och inte röda. På ön Alderney finns ett för populationen mycket stort antal leucistiska igelkottar; vissa uppger att det skulle utgöra så mycket som 25 procent av öns igelkottspopulation. På grund av öns avsaknad av däggrovdjur så har dessa ljusa igelkottar klarat sig bättre på ön än på fastlandet.

Det finns även albinism bland igelkottar. Dessa har helt vita taggar, vit päls, rosa hud och röda ögon. Vuxna albinistiska igelkottar är mycket ovanliga. Dock har de en något större sannolikhet att klara sig än många andra albinistiska djur.

var bor igelkotten

På grund av att igelkottar är aktiva nattetid är den förhöjda ljuskänsligheten som karaktäriserar djur med albinism inte en lika stor nackdel. De är inte heller lika hotade av fiender som albinistiska individer hos andra djurarter. Sammantaget resulterar detta i att det förekommer en högre kvot av fullvuxna albinistiska individer av igelkott än hos andra många andra djurarter.

Till skillnad från många däggdjur så har det aldrig dokumenterats en enda melanistisk igelkott. Det förekommer mycket sällan att det föds igelkottar som varken producerar taggar eller päls. När så ändå sker beror det på en genetisk avvikelse som förmodligen påverkar keratinproduktionen och resultatet blir en naken igelkott. Av förståeliga skäl förekommer denna genetiska variation över huvud taget inte bland vuxna igelkottar ute i naturen.

När igelkottar undersöker sin omgivning utstöter de vanligtvis svaga läten som liknar flåsanden och nysningar.

igelkott fortplantning

Lätena åtföljs oftast av ett rasslande när de går genom tät undervegetation. Ibland hörs också smackande och knakande ljud som visar att igelkotten har hittat något ätbart. Ett tydligare gnällande läte hörs när de vanligtvis ensamlevande igelkottarna träffar på varandra i närheten av ett matställe. Gnällandet höjer sig till ett skarpare flåsande eller fräsande när igelkotten känner sig hotad.

Några beskrivningar nämner även ett udda skrik som läte. Troligtvis skriker igelkottar bara under akut hotfulla situationer. Annars är igelkottens läte under parningen högljutt. Dessa läten liknar snarkningar eller ljudet från en såg. Juvenila igelkottar som ännu inte lämnat sin moder har ett skriande läte som de utstöter när de är rädda eller kallar på modern.

Igelkotten tillhör släktet Erinaceus som även omfattar de tre andra arterna, östlig igelkott E. Släktet Erinaceus ingår i underfamiljen igelkottar Erinaceinae som i sin tur är en av två grupper i familjen igelkottdjur Erinaceidae. Arterna inom familjen igelkottdjur tillhör antagligen några av de äldsta däggdjuren. Det är känt att igelkottar existerade redan för 65 miljoner år sedan under paleocen.

De äldsta individerna av underfamiljen Erinaceinae uppkom under oligocen och släktet Erinaceus bildades under miocen , för cirka 23 miljoner år sedan. Idag anses det med stort sannolikhet att istiden pleistocen skilde två populationer från varandra. Den ena populationen förblev i Spanien , Frankrike och Italien medan den andra överlevde i Sydösteuropa.

Denna geografiska separation som varade i cirka år resulterade i uppkomsten av två arter. Igelkotten lever i större delar av Västeuropa , Centraleuropa , på Brittiska öarna , på Iberiska halvön , i Italien, på flera öar i Medelhavet , på Balkan , i södra Finland , i delar av Europeiska Ryssland och i större delen av Skandinavien.

Utifrån observationer antas utbredningen i Skandinavien ha ökat under talet. I ett cirka km brett område som sträcker sig från västra Polen över östra Österrike till Adriatiska havet överlappar utbredningsområdet med utbredningsområdet för arten östlig igelkott. Den har också nyligen introducerats på Azorerna där den har observerats sedan talet. I Sverige förekommer den allmänt i landets södra och mellersta delar samt mer eller mindre allmänt längs norrlandskusten upp till Haparanda.

Dessa har förmodligen uppkommit genom inplantering. I Finland , där igelkotten betraktas som en väletablerad art, är den främst observerad i den södra halvan av landet [ 3 ] , men med enstaka fynd norrut upp till Kemi träsk [ 19 ]. Igelkottar föredrar ett omväxlande landskap med häckar, buskar, växter som bara höjer sig lite över marken, ängar, mindre trädansamlingar eller döda trädstammar och ibland även ytor med grus.

De förekommer även vid kanten av lövskogar. De undviker däremot barrskogar , områden som helt saknar träd eller buskar och blöta habitat som träskmarker. De vilar i buskar, i håligheter i träd och i bergssprickor. Ibland använder de bon som har lämnats av andra däggdjur. Idag påträffas igelkottar huvudsakligen på ängar med några fruktträd, i naturnära trädgårdar, i parker och på kyrkogårdar samt vid utkanten av städer och byar.

Som kulturföljare kan de ibland kompensera förlusten av levnadsområdet i andra regioner. Igelkotten livnär sig huvudsakligen på insekter, däribland jordlöpare och andra skalbaggar , tvestjärtar och fjärilslarver, men även av mångfotingar och daggmaskar. Igelkotten äter nakna snäckor , till exempel sniglar , men dessa utgör bara en till fem procent av igelkottens föda.

Gräsmarker som betas extensivt av boskapsdjur är troligtvis bland de bästa platser för igelkottar att hitta byte. Ibland vandrar de upp till en kilometer per natt på liknande områden under letandet efter föda. Igelkotten äter även mindre däggdjur som möss och sorkar. Igelkotten är inte tillräckligt snabb och har inte heller tänder som krävs för att jaga vuxna individer av dessa djur.

Under tiden som igelkotten uppfostrar sina ungar, utgör fågelägg och ungfåglar en större andel av födan. Igelkotten kan inte knäcka ägg av tamhöns , men tar ibland nykläckta kycklingar som byte. Pat Morris nämner en studie av fälthöns som konstaterar att de förlorar fler ägg och ungfåglar genom jordbruksmaskiner än på grund av igelkotten. Igelkotten är dock en omnivor och äter även svampar och frukter, t.

I äldre litteratur hittas ibland uppgiften att igelkottar i stor utsträckning äter ormar.

hur många taggar har en igelkott

Dessa djur träffar bara sällan på varandra då igelkotten är aktiv på natten och ormar huvudsakligen på dagen. Det är sant att igelkottar kan utstå större mängder av ormgift än andra djur med samma storlek, [ 27 ] men ormar ingår så gott som aldrig i dess föda. Det förekommer bara att igelkotten äter orm, om den råkar hitta en redan död orm.

En annan myt är att igelkottar bär födan på taggarna. Trots att blad och frukter ibland fastnar på taggarna, utgör de vanligen ingen föda. Ytterligare en myt påstår att igelkottar dricker mjölk från vilande kor vilket är fysiskt omöjligt, bland annat för att igelkottens mun är för liten för kons spenar.